HansS

b=barndom u=ungdom v=vuxen p=pensionär

Om man dessutom drar bort 2 år på slutet ser det ännu dystrare ut .

Min mamma och pappa dog för längesedan och jag bestämde mig tidigt för att undvika några av fällorna som de gick i. Mamma dog i cancer och det är ju svårt att undvika, men om man drabbas kan man hantera situationen på olika sätt. Hon valde den jobbigaste vägen med all tänkbar sjukvård plus lite underkurer och ett mycket långsamt och plågsamt slut. Hon tynade sakta bort och kunde till slut inte dricka ett glas vatten utan att bli helt nedkyld i timmar. Jag tror inte att hon uppskattade de sista månaderna. Hennes beslut att kämpa in i det sista och att alltid hoppas på underverk var helt naturligt för henne, jag tror inte hon reflekterade över alternativa beslut.

Varför hon fick cancer vet ju ingen, hon rökte inte och levde ett sunt liv. Den fälla jag tycker hon gick i var att låta sjukvården hålla henne vid liv trots att det var plågsamt, hopplöst och glädjelöst i flera månader.

Min pappa dog också i cancer, många år senare och valde den andra vägen, dvs så snart han fått veta att det inte fanns något hopp tog han bara smärtstillande medicin. Han dog tre månader efter att diagnosen ställts, utan att tyna bort eller lida av smärtor.

Den fälla han gick i har inte med sjukdomsförloppet att göra utan med tiden före. Han var affärsman och mycket fokuserad på företaget. Ingen golf, tennis, föreningsliv, bio eller teater- möjligen lite sportfiske. Flera år före pensionen bestämde han sig för att trappa ned lite, men nedtrappningen gick väldigt sakta och han jobbade i princip tills han dog.

Hans starka fokusering på företaget medförde att han aldrig fick njuta frukterna av sitt strävsamma yrkesliv.

De släktingar och vänner jag följt medan de åldrats, från 50 års ålder och uppåt, har mer eller mindre slutat intressera sig för omvärlden från 70 årsdagen. De sparar pengar och lever billigt även om barnen har bra jobb och utbildning och inte behöver ärva något. Några slutar att resa pga fysiska orsaker, men några sitter hemma för att det "är för dyrt" att resa. Väldigt få av mina släktingar har blivit fysiskt utslitna utan det är mer en mental matthet som får dem att sluta leva.

Eller som en av mina kompisar uttrycker det: "Det finns bara en Anders, här och nu, och det går inga repriser"

En stor del av de sysselsatta är anställda av små företag.

Ett tråkigt faktum är att många medelålders företagare kommit till samma slutsats som jag när det gäller resten av livet. Alldeles för många kommer att gå i pension långt innan de fyller 65 år. Eftersom skattereglerna hittills har förhindrat en försäljning av företaget till ev intresserade övertagare kommer många företag att läggas ner i onödan. Staten har inte förstått att ett existerande rörelsedrivande företag är värt mycket mer än ett nystartat Bidragen till nystartade företag är väldigt förmånliga medan reglerna för att sälja ett företag till en privatperson i princip förhindrar en överlåtelse. De flesta företagare har dessutom privata pensionsförsäkringar som de kan ta ut utan att statsmakterna kan göra något åt det. Jag anser att många företagare är både driftigare och mer arbetssamma än löntagare är, dvs de är nyttigare för samhället. Om väldigt många nyttiga människor slutar jobba samtidigt får det svåra konsekvenser för samhället. Den offentliga sektorn kommer inte att nyanställa på många år, de stora företagen investerar i ny teknik för att kunna minska antalet anställda och småföretagen vill inte anställa pga svårigheterna att bli av med arbetskraften senare. Eftersom antalet pensionärer (sjuk-, förtids-, ålders-) kommer att öka samtidigt som antalet förvärvsarbetande minskar behöver man inte vara särskilt smart för att se att ekvationen inte går ihop. Det går inte att höja skatterna, det går knappast att sänka pensionerna, staten har ingen hemlig inkomstkälla och kan inte låna till behoven. Allt detta är regeringen medveten om men det verkar som om de tycker att det ska bli skönt att överlämna eländet till borgarna vid nästa val istället för att agera nu.

En svensk överläkare ägnar 62% av arbetstiden till administration, trots att sjukhusen anställt horder av administratörer. Tyskland har färre läkare per invånare men det är fortfarande självklart att man kan boka ett hembesök när man blir sjuk. När gjorde en svensk läkare ett hembesök senast?

Några vårdcentraler har privatiserats de senaste åren, bl a i Söråker utanför Sundsvall. Vårdcentralen var dyr, patienterna klagade och det var svårt att få läkare dit medan Landstinget drev verksamheten. Två år efter privatiseringen är köerna kortare, patienterna nöjdare och vårdcentralen går med vinst!

Jag förstår att Landstinget inte vill släppa in privata intressen, då syns det ju hur illa skött sjukvården var innan.

Sverige och Kuba har apoteksmonopol, inga andra länder. Apoteksbolaget hävdar att det är enda sättet att sköta medicindistributionen, trots att det fungerar bättre i andra västländer. Snart kommer EU att döma ut monopolet men hittills stretar Apoteksbolaget emot.

Skattepengarna som går till sjukvården budgeteras och dirigeras av politiker och tjänstemän, medan läkarna fattar de medicinska besluten. Det innebär att läkarna ibland använder extremt dyra insatser på vissa patienter medan andra får vänta åratal på behandling som kostar lite. Självklart ska politikerna ge tydliga ramar till läkarna vad som ska prioriteras och vad som ska undvikas, men den politiska undfallenheten är typisk svensk, man vill inte köra över läkarna.

Nu har jag gnällt färdigt för idag, jag går ut i solen istället!